Tjäna sitt fosterland
Hojt!
I alla länder finns det någon form av försvarsverksamhet och i USA är det en enormt åtagande. Varje år tränas frivilliga för att tjäna sitt fosterland.
På tv och i tidningar annonseras det för dom olika möjligheter som finns i att göra karriär inom försvaret och hur meriterande detta är.
Som med allting här i livet finns det en baksida. Det finns en del litteratur som jag ibland läser och den speglar båda sidorna.
I alla krigssituationer utsätts dom inblandade för stress, hur mycket beror naturligtvis på vad man utsätts för och i den mildaste formen handlar det om att anpasssa sig till ett normalt liv när man kommer hem. Många beskriver det som en otrygghet utan vapen och kontrasten från tillvaron och tryggheten i gruppen. Många tillbringar många år och terapitimmar för att komma tillbaka.
Andra är inte så lyckligt lottade. I en artikel beskrev författaren en situation där amerikanska innuiter som tjänstgjort i Vietnam inte gjorde framsteg trots terapi. Det som plågade dessa individer var minnerna efter ett bakhåll. Flera granater slog ner i gruppen och en individ slungades åt sidan. Han förlorade sitt vapen och han var svårt skadad efter attacken. Blödande och i smärtor bevittande han dom Vietnamesiska soldaterna söka av dom skadade. Detta minne plågar honom än i drömmar och vaken som sovande.
Innuiter verkade inte lita på psykologerna som jobbade med rehabiliteringen och resultaten uteblev. Ett behandlingshem tog initiativet att prova ett nytt behandlingssätt där man kombinerade traditionell psykologi med spirituell ledare. Denna form fungerade bra för många och resultaten har varit överraskande bra.
En ny regering reducerade budgeten och det har tyvärr blivit svårt att rehabilitera med dom drastiskt minskade medlen.
Varje 6 månader kommer det hem nya veteraner från deras tjänstgöring i ett främmande land.
Kenny
